Att förstå...
Finns så mycket att blogga om men så lite att säga. Kände ändå att ett inlägg skulle göras. Jag har sån stark lust att skrika ut saker jag känner och tänker, vilket skulle innebära uthängning av personer på bloggen. Bara för att få veta om jag tänker helt fel, om jag missuppfattat saker eller om det helt enkelt inte är min deal. Men jag tänker inte göra det. Och nej, ingen av er som läser det här behöver ta åt er, för jag vet att personen/personerna det gäller inte läser min blogg, så grubbla inte mer på det.
Den absolut värsta känslan, kan vara känslan av ovisshet. Tror jag. Ni vet när man inte har något att förhålla sig till. Mittemellan det bra och det dåliga, i något slags tomrum där du inte kan greppa något. Då är det bättre att veta, oavsett om det är det dåliga, för då kan man förhålla sig till det och sedan knata vidare i livet. I ovissheten står man bara och stampar, eller så känns det för mig iallafall. Jag gillar inte heller känslan av att inte förstå, den påminner om ovissheten (eller är det rent av samma). Att inte förstå hur system fungerar, varför folk gör som dom gör eller inte förstå varför man själv gör och känner saker. Lustig känsla!
"Ett tomrum är viktlöst för alla som inte bär det inom sig"
Ondskefulla morgon
Jag hatar ju som bekant att gå upp tidigt. Man kan ju tycka att dom få gånger jag behöver göra det, kunde jag åtminstone vara smart att gå och lägga mig i tid, men icke! Så resultatet är några få timmars sömn med vissa avbrott för en katt som inte har vett att veta sin plats.
Så för att göra morgonen lite bättre smålyxar jag på jobbet innan kidzen dyker upp. God morgon!
Julbord
Japp och min dag blev SKIT!
Hade nerverna på utsidan och visade tydligt hur jag kände. Blev först ledsen och så upprörd så några tårar rullade inför hela mötet. Lite senare blev jag så jävla arg så jag reste mig och gick och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Sedan gav jag upp och la på min jobbmask och skojade med mina Lss barn istället.
Efter det bjöds det på julbord på Ikea, absolut inte det godaste jag ätit och inte värt 200kr. Men blir man bjuden så duger det. Bussade hem och slängde mig på soffan och har inte rest mig sedan dess. Med undantag för att hämta knäck, julmust och pizza i kylen. Musikhjälpen på datorn eller tv piggar upp lite men jag är otroligt sliten och skulle med glädje isolera mig från omvärlden i en vecka.
Har hela veckan haft ett fint minne i huvudet, minnet är inte så gammalt men oj vad det gav mig glädje. Var och hälsade på MIlla, Micke och lille Vincent i söndags, tittade på nya "huset", blev bjuden på fantastiskt fika och hjälpte till med lite småstäd i gamla lyan. När jag och Milla kommer tillbaka från gamla lyan så följde jag med in för att lämna lite grejer bara och sedan skulle jag åka hem. Deras 14 månaders pojk har då vaknat och springer runt, Milla ropar på honom och han kommer ut i hallen. Jag sätter mig på huk för att hälsa och till en början är han lite blyg men snart så springer han och hämtar en boll som vi kastar och leker med i hallen. Jag blir sittande och liggande på hallmattan med tjock vinter jacka och skor i säkert 40 minuter. Jag fick möjligheten att leka med underbara Vincent och såklart även hans fina mamma och jag skrattade så jag nästan grät. Jag tror till viss del att jag tyckte det var roligare än lilleman gjorde, men oj så mysigt det var och vilket minne det har skapat i mig. En liten guldkant på söndagen. Tack!
Work
Tomheten kvarstår! Tror mer o mer på min ide om att hålla klaffen idag, men å andra sidan vem ska då skälla och vara lite arg? Vi får se, kommer ju börja med att jag kommer 2 min försent.
Musikhjälpen
Känner mig bara tom på ett så konstigt sätt. Luften har bara gått ur, vill inte vara någonstans riktigt. Funderar på till vilket pris man ska sälja sig. Orkar fan inte tycka eller tänka nått snart, funderar starkt på att köra på den tysta stilen under mötet imorn. För vad tjänar det till att tycka något när det redan är bestämt över våra huvuden och ingen bryr sig om konsekvenserna. Blir så ledsen av att bara tänka på det. Är det rimligt att gå in i någon typ av "vägg" när man är 22 år, det borde ju för fan inte vara möjligt. Inte fr att jag gått in i någon vägg men ibland undrar man hur länge man ska orka stå emot allt som händer. Otroliga psykiska påfrestningar på jobbet och i privatlivet. Saker som du vill mer än allt annat men det går inte, saker som du borde gjort men som blivit stående och en stolthet över det du lyckats med men som överskuggas av alla mörka moln.
Jag har försökt på så många sätt, om och om igen, vridit och vänt på saker för att hitta lösningar, pratat och hittat stöd i kollegor och vänner. Jag har kämpat på så länge och försökt hitta små glimtar av det bra och se ljuset och bara åka vidare. Men idag gick luften ur på ett konstigt sätt, jag vet inte exakt vad det var som hände men hopplösheten slog över mig och nu är jag i stadiet där I don´t give a crap. Det är aldrig bra när Jeanette hamnar där!
Just nu skulle jag bara vilja göra allt det där som bara jag vill, göra min tatuering, skita i julen och åka till indonesien, flytta till ett hus på landet och bara ligga under täcket en hel dag och bara njuta av att inte behöva tänka på jobb och annat. Måste bara säga att jag har haft ett otroligt stöd i min älskade, han stöttar och peppar alltid.
Ska nog baka lite för att skingra tankarna.
Panikar
På bussen hem med lite julmusik i öronen i ett tappert försök att tvinga in julkänslan i kroppen.
Panikar just nu över att jag måste hinna med en anslutningsbuss som tar mig hem innan 18.00. Ber en tyst bön att den andra bussen är lite sen!
Helvetes jävlar! Den åkte 1 minut förtidigt!!!! Kräk! Jaha då är det väl bara att vänta då, om man inte ska traska förståss. Måste vara hemma till 18.
Leva & må bra
Livet är just nu ett litet helvete, på så konstiga och ibland absurda sätt. Saker som händer på jobbet, där en liten liten fjäder blivit större än hela Guldfågels produktion. Bara för att stolthet och fjäder i hatten går före förlåtelse och realism. Tyvärr har jag hamnat mitt i en skottsalva, det påverkar mig otroligt mycket. Jag står nästintill mållös och likgiltig inför denna konflikt nu. Jag vet inte vad jag ska göra för det känns som att ingen någonsin kommer att vika ner sig och be om ursäkt. Och lite hjälplös står jag där och är nästintill rädd för vilka konsekvenser detta kommer få för mig, min arbetsgrupp och chef, men framförallt borde sanningen stannat hos mig?
På andra sidan om mig finns en stor besvikelse. Den tog hårt när den slog mig och jag blev så arg, men framförallt besviken. En person som stått mig så nära under så många år, jag trodde aldrig det här om dig. Att inte kunna sträcka ut en arm och ens försöka hjälpa en annan människa, hur fan tänkte du? Även ett löfte är brutet, ett löfte till mig trodde jag betydde mer än dumdristighet och egoism. Oj så fel jag hade.
Jag står mitt i två skottsalvor i två olika krig, och i det tredje kriget slåss jag för att inte tappa förståndet och greppet om mig själv. Vad förväntas egentligen av mig?
Svaret på den frågan fick jag från en fantastisk vän, att du lever & mår bra. Och jag lever faktiskt och mår egentligen bra, bor med mitt livs kärlek, har fina vänner och har ett jobb jag trivs med. Jag har inte genomlidit hälften av skit som nära och kära till mig har gjort, och det är jag tacksam för. Men livet kan suga musten ur en ändå.
Jag skickar ut några tankar och styrkekramar till alla er andra där ute som kämpar med livet. För oavsett hur stort eller litet vårt krig är, så är det alltid en kamp, men vi är aldrig ensamma.
