Det finns folk till allt!

Hej kära vänner! Nu var det längesen vi sågs men jag måste bara berätta vilken fantastisk helg jag haft!!

Igår mötte jag upp fina Milla på stan, det blev en mycket bra förmiddag med lite klädköp, Tokiga Ture (godis) och härliga skratt! Härligt att få lite ny energi från sina vänner! På kvällen sen blev det premiär grillning med fantastiskt god mat och lite vin! Bra dag!

Och just när jag trodde att helgen inte kunde bli bättre så, blev den det. För idag blev det en tur till Ikea med fina Carro. Fikade ute i fina vädret, blurrade och testade utemöbler. Sen i kassakön kollade jag blocket och fick ögonen på en mycket fin utemöbel och ringde direkt utan svar. Men Carro eldade på och ringandet gav tillslut resultatet att dom skulle ringa upp. I väntan på det blev det lite kaffe hemma hos Carro. Efter några turer så var jag och dagens kumpan Carro på väg till Tvärskog med släp för att kolla på utemöblerna. Väl där möter vi en härlig familj som glatt säljer mig sin gamla utemöbler. Och jävlar vilket klipp jag gjorde, en soffa, två fotöljer, ett bord och en bänk för ynka 500 kr!!!! Åkte hem glad och väldigt exalterad! Så nu har jag ägnat kvällen åt att fixa vår nya fina uteplats! Hihi

Tack Milla o Carro för att ni satte guldkant på min helg!

Hej fröken pip o gnäll här! Trevligt att ses..

Har fått en retlig hosta som bara inte ger sig, började i fredags när jag sprang för att hinna med olika tåg. Så jag skyller på SJ, fan ta dom!

Hade en mycket bra helg hos mr Måbäck i Dalarna. Kul att träffa honom, se hur han har det och bara komma bort lite från min vardag. Fick dock utstå SJ:s jävla slarv, men man kan väl inte få allt.

Ligger nu av det mesta av min lediga tid på soffan och glor på Vänner eller spelar TV-spel. Är ju inte helt kry så det är okej tycker jag. Har ju också världens bästa kisse som håller mig sällskap på soffan. Bästa Spliffen!

Har över natten blivit as förkyld igen, hade bara ont i halsen igår men vaknade upp som ett snörvlande slemmonster. Kul! Har ju varit frisk i 1,5 vecka så någon tyckte väl det var dags igen. Jag som så sällan blir sjuk annars, skumt!

Sen har mitt nageltrång som varit helt ok sedan dom för 2 år sen opererade på det, fått för sig att det nu ska bli 7 resor värre. Har en fot som det gör ont i varje gång jag tar ett steg. Och det varar rätt duktigt ( ursäkta). Slog till David inatt för han råkade komma emot foten. Har dessutom en visdomstand som är på g tror jag, så är öm i halva käften! Och så har jag sovit kanske 3 timmar sammanlagt inatt, pga tand, hals, fot och en katt.

Och så är det något knas på mitt konto, mina senaste köp har dragits dubbelt, så nu måste jag ringa och krångla med banken också. Fan vilken toppen dag det här kommer bli! David sa att han var glad att slippa vara med mig idag, tror han har rätt!

Då går man och lägger sig nyklippt och fin i håret. Älskar det!

En dag med många tankar och en dag med total tomhet, konstigt hur man kan känna dom båda samtidigt...

Trevligt möte med J från Fryshuset, och nu ser jag massor fram emot den här "utbildningen" som kommer vara i 2 år. Fick lite ny energi, tyvärr med betoning på lite.... Men tur man har härliga arbetskamrater som man kan garva lite med...

Längtar nu efter kommande resor som ska göras kommande veckor, skönt med lite nytt..

God natt!

Lite tröttsamt det här med att va sjuk, tycker jag faktiskt. Eftersom jag sällan blir "riktigt" sjuk, så blir jag så rastlös av att va sjuk. Ligga på soffan går an i 2-3 dagar och det om jag är ovanligt sjuk. Nu har jag varit hemma i 5 dagar och ska erkänna att redan i lördags började det krypa i kroppen. Jag kommer på alla saker jag vill göra och som måste fixas här hemma, vilket till slut resulterar i att jag tänker " okej men jag kan iaf diska, det är lätt och kräver ingen större ansträngning". Det i sin tur resulterar i att jag efter 5 min står och svettas ihjäl av febern ( som nyss kändes helt ok), trist! Och jag får aldrig så stor lust för att börja träna som när jag är sjuk (vrickat, jag vet!), men det fattar jag ju själv att ge sig ut på en 5 km promenad när febern frossar och halsen brinner, att det är ju inte så smart. Så nu vill jag bli frisk illa kvickt så lusten för träning inte försvinner.

Idag kom lillen in med svansen stor som en dammvippa och haltandes. Tror att han varit i bråk med grannkatten, men har inte hittat något sår. Hoppas han blir bättre imorgon, annars får jag nog ringa och rådfråga. (blir ju en sån hönsmamma så fort det är något med den där lurven)

Såg för en stund sen att den allsvenska premiären för Djurgården blir mot Elfsborg. Så det blir Borås, IGEN! Vi har ju ett speciellt förhållande till Borås, på nått sätt så har just Borås blivit en hatkärlek för oss, med betoning på hat. Det är inte första gången vi åker dit på premiär, det blir tredje gången om jag inte minns fel. Jävla Borås, en stad som flyttar sig längre bort ju närmre man kommer, dom har sveriges fulaste arena, dom har plastgräs och en gigantisk staty av Pinocchio. Det hände igen....

....jävla borås

Tycker minsann att livet är lite orättvist. Inte bara för min del, för alla andras del med. Men varje vecka säger jag det till någon ungdom på gården. Mitt svar på gnäll om orättvisan brukar var "livet är inte rättvist". Vad är det som gör att jag har rätt att ge dom det trista och ganska hårda svaret, när jag själv nu sitter här och tänker i samma tankar som dom? Hmm...dags för lite självrannsakan kanske...

Är fortfarande sjuk för er som undrar. Känns som om någon hällt ner syra i halsen eller liknande. Febern är lite bättre idag men har fått hosta istället så det är väl att ta det onda med det goda, eller hur det nu var...

Lägger in en bild på min älskade lilla skrutt...

Har blivit sådär dålig på att uppdatera igen, suck! Har just ni en sak för mycket i livet som skapar "vardags ångest" som jag kallar det. Men det har jag tryckt undan i helgen som spenderats på landet, UNDERBART! Fan det är så man ska bo, i ett gammalt hus där man måste elda för att få värme och mörkret verkligen är mörkt.

Har även fixat lite hemma, satt upp den där hyllan i köket som jag pratat om i 1 års tid, och nu har jag varit och fixat tavelhyllor till hallen. Sakta men säkert blir det ett mer hemtrevligt hem. Har ju bara tagit 2 år att hitta något som börjar kännas som sin stil och komma på vad man vill ha. Suck!

Dags att gå in och hämta pizzan och sedan njuta av söndags kvällen.

Jag hatar ju som bekant att gå upp tidigt. Man kan ju tycka att dom få gånger jag behöver göra det, kunde jag åtminstone vara smart att gå och lägga mig i tid, men icke! Så resultatet är några få timmars sömn med vissa avbrott för en katt som inte har vett att veta sin plats.

Så för att göra morgonen lite bättre smålyxar jag på jobbet innan kidzen dyker upp. God morgon!

Tomheten kvarstår! Tror mer o mer på min ide om att hålla klaffen idag, men å andra sidan vem ska då skälla och vara lite arg? Vi får se, kommer ju börja med att jag kommer 2 min försent.

På bussen hem med lite julmusik i öronen i ett tappert försök att tvinga in julkänslan i kroppen.

Panikar just nu över att jag måste hinna med en anslutningsbuss som tar mig hem innan 18.00. Ber en tyst bön att den andra bussen är lite sen!

Helvetes jävlar! Den åkte 1 minut förtidigt!!!! Kräk! Jaha då är det väl bara att vänta då, om man inte ska traska förståss. Måste vara hemma till 18.

Livet är just nu ett litet helvete, på så konstiga och ibland absurda sätt. Saker som händer på jobbet, där en liten liten fjäder blivit större än hela Guldfågels produktion. Bara för att stolthet och fjäder i hatten går före förlåtelse och realism. Tyvärr har jag hamnat mitt i en skottsalva, det påverkar mig otroligt mycket. Jag står nästintill mållös och likgiltig inför denna konflikt nu. Jag vet inte vad jag ska göra för det känns som att ingen någonsin kommer att vika ner sig och be om ursäkt. Och lite hjälplös står jag där och är nästintill rädd för vilka konsekvenser detta kommer få för mig, min arbetsgrupp och chef, men framförallt borde sanningen stannat hos mig?

På andra sidan om mig finns en stor besvikelse. Den tog hårt när den slog mig och jag blev så arg, men framförallt besviken. En person som stått mig så nära under så många år, jag trodde aldrig det här om dig. Att inte kunna sträcka ut en arm och ens försöka hjälpa en annan människa, hur fan tänkte du? Även ett löfte är brutet, ett löfte till mig trodde jag betydde mer än dumdristighet och egoism. Oj så fel jag hade.

Jag står mitt i två skottsalvor i två olika krig, och i det tredje kriget slåss jag för att inte tappa förståndet och greppet om mig själv. Vad förväntas egentligen av mig?

Svaret på den frågan fick jag från en fantastisk vän, att du lever & mår bra. Och jag lever faktiskt och mår egentligen bra, bor med mitt livs kärlek, har fina vänner och har ett jobb jag trivs med. Jag har inte genomlidit hälften av skit som nära och kära till mig har gjort, och det är jag tacksam för. Men livet kan suga musten ur en ändå.

Jag skickar ut några tankar och styrkekramar till alla er andra där ute som kämpar med livet. För oavsett hur stort eller litet vårt krig är, så är det alltid en kamp, men vi är aldrig ensamma.