Det finns folk till allt!

Känner mig bara tom på ett så konstigt sätt. Luften har bara gått ur, vill inte vara någonstans riktigt. Funderar på till vilket pris man ska sälja sig. Orkar fan inte tycka eller tänka nått snart, funderar starkt på att köra på den tysta stilen under mötet imorn. För vad tjänar det till att tycka något när det redan är bestämt över våra huvuden och ingen bryr sig om konsekvenserna. Blir så ledsen av att bara tänka på det. Är det rimligt att gå in i någon typ av "vägg" när man är 22 år, det borde ju för fan inte vara möjligt. Inte fr att jag gått in i någon vägg men ibland undrar man hur länge man ska orka stå emot allt som händer. Otroliga psykiska påfrestningar på jobbet och i privatlivet. Saker som du vill mer än allt annat men det går inte, saker som du borde gjort men som blivit stående och en stolthet över det du lyckats med men som överskuggas av alla mörka moln. Jag har försökt på så många sätt, om och om igen, vridit och vänt på saker för att hitta lösningar, pratat och hittat stöd i kollegor och vänner. Jag har kämpat på så länge och försökt hitta små glimtar av det bra och se ljuset och bara åka vidare. Men idag gick luften ur på ett konstigt sätt, jag vet inte exakt vad det var som hände men hopplösheten slog över mig och nu är jag i stadiet där I don´t give a crap. Det är aldrig bra när Jeanette hamnar där! Just nu skulle jag bara vilja göra allt det där som bara jag vill, göra min tatuering, skita i julen och åka till indonesien, flytta till ett hus på landet och bara ligga under täcket en hel dag och bara njuta av att inte behöva tänka på jobb och annat. Måste bara säga att jag har haft ett otroligt stöd i min älskade, han stöttar och peppar alltid. Ska nog baka lite för att skingra tankarna.