Har jag blivit en mes?
Har under en längre tid känt av det här med att jag borde träna på grund av det jag beskrev i förra inlägget. Och det är som sagt påtryckningar utifrån, inte direkt från mig själv eller min kära sambo. (Som för övrigt alltid verkar tycka att jag ser perfekt ut, underbara han!) På förra inlägget fick jag två riktigt fina kommentarer av älskade vänner. Tack det värmer! ♥ Och i en av kommentarerna så stod det att jag inte var den person som brukade falla för samhällets påtryckningar. Så var det, exakt så var det, jag var den som stod upp för vad jag tyckte. Jag var den som tog lååånga diskussioner om det mesta och gav aldrig upp min åsikt även om jag accepterade att andra inte tyckte som jag. Jag har skrivit artiklar, fört mina åsikter i debatt och det har i princip alltid handlat om att stå emot samhällets skeva ramar.
Jag skaffade dreads till allas fasa, jag stod upp hårt för min vägran att äta på donken och annat konstigt jag stått eller står för, jag har alltid trott på mig själv. Men nu, vad gör jag nu? Folk tjatade om att jag borde ta ut mina dreads i två år men jag behöll dem. Men helt plötsligt så tog jag ur mina dreads efter två och ett halvt år av tjat så vek jag ner mig, varför? Jag vet inte. Samhällets syn på en "vuxen" människa har inte dreads och går i harembyxor till jobbet. Antar att jag var rädd för att folk skulle dömma mig för dom och att jag inte skulle får något jobb. Så mina älskade dreads försvann och en del av min personlighet med dom. Eller? Och nu, ska jag börja träna bara för att folk tror att jag är på tjocken? Vad har hänt med mig?
Idag är det för övrigt 205 dagar kvar till underbaraste dagarna på hela året. Tre dagar om året känner jag att jag passar in till fullo. Jag kan vara mig själv, det finns vänliga människor som delar mina tankar och åsikter här i livet. Ingen tittar konstigt för att man sitter på en filt och slafsar i sig mat med händerna, har stora hängiga sköna kläder som knappt matchar eller att man dansar i kön till toaletten. UPPSALAREGGAEFESTIVAL Det är kärlek!
Jag har såklart underbara vänner som jag kan vara mig själv med och vi har förbannat roligt ihop, men nästan ingen av dom delar mina åsiker och är i allmänhet ganska trötta på mina djupa diskussioner om hurvida vårt samhällssystem fungerar eller inte. Jag har till och med vänner där vi gemensamt bestämt att vi inte ska diskutera vissa saker för vi kan bli nästintill osams. =) Men jag älskar alla mina vänner ändå, även om vi inte har samma syn på saker och ting.
Svävade iväg, sorry för det. Har hittat en ny kreativ sida innom mig som jag nu ska utforska lite mer....
Vi höres..
