Det finns folk till allt!

Ja nu är alla nötter knäckta eller alla datum är är rätt gissade, vilket ni vill! Dom två sista datumen knäckte min kära far. =) Det var 23 dagar tills vi åker till Gotland och jag får träffa pappa, förhoppningsvis mamma, syskon och underbara släktingar, och det var mycket riktigt 107 dagar kvar till Öland Roots! En liten applåd till min far som knäckte Öland Roots där! =) (Misstänker dock att han räknade dagar fram till datumet och sedan googlade) Kan det stämma??

Måste ändå säga att denna "tävling" har två vinnare, Milla som direkt knäckte 3 datum och Pappa som knäckte 2 datum (ett lite lurigt). Så får nog ge båda något typ av pris, dock ingen hel middag då ingen av dom tog alla datum direkt. Men något smått är dom värda tycker jag.... ;)

För övrigt tog dagen en lite oväntad sväng, all luft bara gick ur. Kan tyvärr inte skriva här eller berätta för någon speciellt mycket om detta, då vi har fått lov att hålla snattran så att säga. Men jag kan säga att jag blev arg, ledsen, besiken, orolig och rätt så tom. Man kan tycka mycket om olika saker och ting, och idag funderade jag på det som min far brukar säga "det skjuts för lite". Det är nog det som passar bäst för att beskriva vilka känslor som finns inom mig. (med detta menar jag såklart inte att jag är sugen på att gå och skjuta någon eller att jag önskar livet ur någon på något sätt)

Känner att det är nog bra för mig att få skrika av mig lite på måndag. Hoppas att dom flesta skriken är av glädje (och några hån mot packet)! Börjar se riktigt mycket fram emot det, har väntat länge på det här nu, Allsvensk premiär!

Låt mig förklara en Allsvensk premiär i känslor och ord.
Man har kollat på toppligorna i fotboll hela vintern, världsspelare, snabbt vackert spel, dragningar som lurar upp motståndaren på läktaren, underbart gröna mattor och fina mål. På måndag, Allsvensk premiär, den är underbar, uppladdningen är på topp, djurgårdsskiva i bilen, 4 timmars bilresa, uppladdning med spelning av Coca Carola på Djurgårdspuben, så långt är allt underbart. Kliver in på Råsunda, mattan är förmodligen en brunaktig lera med inslag av gräs, man sjunger för gamla djurgår'n och förmodligen genomförs ett fett tifo. Domaren blåser igång och förväntningarna är på topp...tills... första krosspassningen slås, och den är så dålig så man vill gråta. I mitten på första halvlek förstår man skillnaden mellan europa och lilla sverige, man börjar undra varför i helvete alla är inkompitenta idioter som slår passningar i midjehöjd och missar målramen med 5-6 meter eller om backarna verkligen inte har träben. Detta fortsätter och du börjar fundera på om du är sjuk i huvudet som åkt alla dessa mil, betalat för biljetten till en match som liknar det man ser på div.6 matcher i jämförelse med det man sett på tvn senaste halvåret. Dessa tankar blandas såklart med många sköna ramsor, härligt drag på läktarplats, glåpord mot domare och motståndare och ströapplåder för att laget gjorde en okej insatts när dom avfyrade ett skott. Allt detta pågår tills den där riktigt sunkiga glidtacklingen sitter perfekt och avvärjer en målchans för motståndaren....eller tills din kantlöpare gör matchens förmodligen enda riktiga rusch....eller tills ditt lag gör mål och total glädje, lycka och kramkalas utbryter på läktaren, då, just då älskar du det här, en allsvensk premiär. När domaren sedan blåser av, står man troligtvis som en slagen hjälte med en illaluktande förlust som gnuggas i ansiktet, vet att man har 4 timmars bilresa framför sig och man undrar återigen varför i helvete man slösat bort denna dag på fotboll som är allt annat än världsklass. Tanken som kommer krypande lyder "ska aldrig mer åka så långt för att förlora", fast man vet att ungefär samma senario kommer att upprepas flera gånger under säsongen på matcher runt om i vårat land. Frågan är varför? Finns bara ett svar på den frågan, KÄRLEK!