Det finns folk till allt!

Nu vet jag inte längre vad jag ska göra. Tycker inte det är rättvist, men livet är väl inte det. Det här gör inte ont på något sätt, det är bara jobbigt! Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för jag är som delad. Känner att jag inte har orken att bära det här längre, det måste ta slut nu.

Det är som ett plåster över ett skrapat knä, man har börjat dra i ena hörnet. Nu är en flik redan loss, det har gjort ont men man har tagit lite i taget. Nu har man kommit fram till det verkliga såret, det är rosarött, lite svullet och svider likt en brännskada från ett gympasalsgolv. Nu har man två val. Det första, man ångrar lite att man dragit i det där hörnet och inser att det kommer göra för ont att ta bort det nu. Drar ner byxbenet igen och går vidare, men den där fliken på plåstret fastnar i tyget och drar och sliter i skinnet. Såret blir skitigt och senare infekterat. Det andra valet, att stoppa en handduk i munnen och med ett och samma ryck ta bort plåstret. Det gör ont, förbannat ont för stunden, men nu kan såret tvättas rent och få ny och fräsch luft. Såret kommer att läka snabbare och ärret kommer inte bli så stort.


Snälla bara dra av det skitiga plåstret nu!